Historia
Ordet karneval kommer, enligt den vanligaste etymologiska förklaringen, av latinets “carne vale”, det vill säga “farväl till kött”, och syftar på de katolska karnevalernas firande precis före fastan. Huruvida lundastudenterna tar farväl till kött efter sitt vart fjärde år infallande karnevalsfirande är mera osäkert; möjligen skulle detta vara på grund av uteblivna studiemedel?
Så har heller icke den lundensiska karnevalen någon katolskt-kristen grund. Den är i stället sprungen ur den gamla studentikosa sedvänjan att hälsa vårens ankomst i månadsskiftet april-maj. Sålunda omnämns de äldsta karnevalerna i det samtida materialet oftast som “Vårfest” eller “Majfest”. Det är mot denna bakgrund man 1849 i “Den skånska Correspondenten” kan läsa att Smålands nation den 1:e maj detta år hyrt Brunnssalongen i Lilla Råby för en fest och därvid tågat ut till denna plats skrudade som ett bondbröllopssällskap från Värend (vilket nog inte bara skall ses som ett allmänt gyckel utan även som ett tecken på tidens genuina intresse för folklore och bondekultur). Hela festen firades också under bröllopsaktiga former, och härmed hade två viktiga kriterier uppfyllts som gör att denna episod brukar klassas som den första karnevalen: tåget och det sammanhållande temat.
Under 1850-talet fortgår de olika “carnevalsupptågen” kring första maj med varierande regelbundenhet och organisation. Källmaterial i form av protokoll och liknande saknas för denna äldsta tid, och eftervärlden får luta sig mot de samtida tidningsreferaten, vilka påfallande ofta talar om regn och rusk – ja, till och med snö! Åtminstone vädret tycks inte alltid ha varit bättre förr. I tågen börjar vagnar dyka upp och förutom ytterligare “bondeteman” börjar också anspelningar på aktuella händelser figurera. Hittills hade de beskrivna evenemangen i stort utgått från nationsbasis. Det kunde således på en “karneval” förekomma ett flertal icke sammanhörande teman. 1860 däremot höll man för första gången en enda sammanhållen “kårkarneval” och tre år senare följer den första karnevalen med ett enda enhetligt tema “Grekiska thronens försäljning”, en då dagsaktuell politisk händelse som gav utrymme både för åtskillig politisk satir och anspelningar på klassisk mytologi, vilka man kan fråga sig hurpass begripliga de var för de mindre lärda och belästa bland åskådarna.
Karnevalerna antar nu successivt allt mer organiserade former – man börjar utse formella karnevalskommittéer – även om hela evenemanget alltjämt länge är något som både beslutas, organiseras och genomförs inom loppet av en vecka. Det är för resten värt att notera att ordföranden i 1867 års karnevalskommitté hette Nils Dunér – samme man som blev förste ordförande för den detta år formellt organiserade Lunds Studentkår. Redan här uppstår således den ännu existerande kopplingen kår-karneval.
Karnevalerna hade hittils infallit med något varierande periodicitet, i bland varje år, i bland vartannat och i bland faktiskt även på hösten! Från och med 1876 blev det dock karneval vartannat år ända fram till 1892. Det året urartade nämligen firandet i så svårartat superi med åtföljande reaktioner från den lokala överheten att de planerade festligheterna 1894 inställdes. På så sätt uppstod den fyraårsperiod mellan karnevalerna – en “karnevad” – som alltjämt gäller. Under vårt sekel (1900-talet) har dock åtskilliga brott i denna perodicitet inträffat. Världskrig ställde in karnevalen 1916. 1932 valde man på grund av den ekonomiska krisen (det ansågs osäkert huruvida vanligt folk som drängar och pigor skulle ha råd att gå på karneval) att skjuta karnevalen två år framåt, till 1934. Det blev 30- talets enda karneval, ty 1938 var världsläget så hotfullt att man åter ställde in och 1942 hade hotet förvandlats till krig igen. 1946 återuppstod dock karnevalen igen och harsedan dess inte bara fortsatt oavbrutet, utan också successivt expanderat i både tid och rum till det jättejippo det i dag är.
Antalet “nöjen” har konstant utökats och lagts till den ursprungliga kärnan: tåget. Den första karnevalstidningen kom troligen redan 1873 och mot 1800-talets slut uppstår och utvecklas olika typer av områdes- och scennöjen, varur bland annat det första renodlade karnevalsspexet, “Uarda” (i enaktsversion) springer 1908. Samma år gör studenterna för första gången karnevalsfilmer – endast ett år efter att landets första riktiga spelfilmer sett dagens ljus. Senare följer så revy, kabaret, barneval och alla de “stora nöjen” som fortfarande finns kvar.
Karnevalen blir också längre. Den ursprungliga enda karnevalsdagen blir 1946 till två och 1962 till tre. Och såväl besökar- som deltagarantal växer under efterkrigstiden så kraftigt att 1966 års kommitté till och med tvivlade på att man skulle kunna genomföra karneval 1970. Skulle det gå att hitta meningsfulla uppgifter åt alla aktiva? Karnevalens existens kom nu faktiskt att hotas 1970, men inte av studentantalet utan av tidsandan. I vänsterrevoltens tidevarv var studentikosism och tradition begrepp som bokstavligt fick många att se rött. “Karnevalen återupplivar och befäster föreställningar om att studenter är omedvetna, lallande barnrumpor” skrev Lundagårds redaktör Per Garthon och uppmanade läsekretsen att bekämpa denna “skymf” med “alla legala medel”! Det hjälpte inte: karnevalen överlevde även om den både 1970 och 1974 fick konkurrens av en mer progressiv “alternativkarneval” i stadsparken.
Nu – snart 160 år efter det småländska bondbröllopet – blomstrar de studentikosa traditionerna ånyo kraftfullare än vad 68-generationen någonsin kunde ana, och att politisering av karnevalen synes vara ett minne blott illustreras kanske tydligast av att denna till och med överlevt sin tidigare huvudman: den gamla partipolitiska studentkåren. Ja, i karnevalen finns varken höger eller vänster, varken jude eller grek – bara studenter som lever i sann dualitet med varandra!
Fredrik Tersmeden
Anm: detta är en lätt bearbetad version av en text som ursprungligen publicerades i Lundagård nr 1 1998.
